Snart är det slut...
Jag kommer att stänga ner denna äldre version av bloggen inom kort (definitivt före utgången av januari 2010). Nästan alla inlägg härifrån kommer då vara överförda till den nya bloggen http://ombockersomjaghunnitlasa.blogspot.com/
Tack och hej
Nu hittar ni mig här:
Den gamla bloggen finns kvar tills vidare.
Byt bokmärke
Min nätsemester är över. Eller inte-nätsemester, eller hur man nu ska kalla en semester då jag stängt av datorn, och åkt på tältsemester. Jag gillar att vara totalt unconnected, och njuter till och med när min mobil laddat ur. Men nu är jag tillbaks på jobbet och har möjlighet att både läsa på bussen och blogga om det. Det finns för- och nackdelar med det.
Jag har använt mina sista semesterdagar till att testa bloggverktyg, och jag vill säga stort tack till alla som svarat på förra inlägget och lagt fram för- och nackdelar med framför allt wordpress och blogger. Lottas varma rekommendation av blogger, och Lyrans kommentar att man kan fixa med blogger (och Ida som bland mycket annat noterar att man inte kan detta med wordpress, samt LV från Screw depression som intygade att man kan schemalägga inlägg) fick mig att börja testa just med blogger. Boktokig gillar också blogger, och Magix på Bokbabbel är mycket nöjd.
Kontakt är den som verkar ha erfarenhet av båda, och det verkar som om man inte kan få riktigt allt med blogger. Lisa på Little room of Tinyfeist och Lilla O föredrar wordpress, men jag vill nog kunna trixa lite extra med designen, och eftersom det inte går, så lutar det åt blogger.
Så summa summarum. Nu har jag en ny blogg. Utseendemässigt har jag fixat så att den ska bli så lik denna som möjligt. Innehållsmässigt – ja, jag är ledsen men så mycket skillnad i innehåll blir det tyvärr inte. Den finns här:
Välkommen dit!
12 böcker
Om ni ser nån sitta på ett sommarcafé med en tvååring i knät och försöka läsa Mamma Mu och Dorothy Sayers samtidigt så kanske det är jag och dottern. Hur ska vi två annars lyckas läsa oss igenom alla böcker vi packat ner?
Jag skulle så gärna ha gjort några inlägg som kunde publiceras medan jag är borta, men blogg.se har inte den funktionen (ja, jag har mejlat och frågat). När jag kommer tillbaks till den digitala världen om några veckor ska jag byta bloggverktyg. Någon som vill ge lite input om alla för- och nackdelar med exempelvis wordpress och blogspot och blogger, eller vilket verktyg du nu använder? Dina synpunkter är mer än välkomna!
Tills jag kommer tillbaks får du nöja er med att läsa något av alla de över 250 blogginlägg som publicerats här de drygt 100 dagarna bloggen har existerat. Och när du läst igenom dom kan du kolla på länklistan här nere till höger. Bland bokbloggare är det alltid någon som har sommarskiftet.
Och skulle du ha läsklåda när du läst ut internet, så rekommenderar jag en bra bok. Och kalla bad.
P.S. 12 böcker är det kvar i semesterhögen. Fler böcker går inte att plocka bort!
The eight
Tack Snowflake för att jag slapp dra ut alla mina böcker nu när jag just placerat in alla så fint i min nya bokhylla. I stället ska vi visst svara på dom här frågorna den här veckan.
Vad som helst som jag läser för tillfället. Helst inte pocket, för man måste lägga så många tandkrämstuber på boken för att den ska hålla sig öppen medan man smörjer in ansiktet och borstar tänderna och klipper tånaglarna och så. Men Röd och rån går också bra.
2. En bok med ett djur?
Jag tycker inte så mycket om böcker med djur, men kanske någon Narnia-bok med Aslan? (Jag tycker alltså om djur, bara så ingen tror något annat.)
3. En kärlekshistoria?
Love story. Eller egentligen Stolthet och fördom, men det kan ju vara kul att variera sig lite.
Love story. Eller egentligen Stolthet och fördom, men det kan ju vara kul att variera sig lite.
4. En uppväxtskildring?
Alberte-serien av Cora Sandel.
Alberte-serien av Cora Sandel.
5. Om jag vore detektiv, ville jag vara som…?
Sherlock Holmes. Sherlock Holmes. Sherlock Holmes. Och när jag blir gammal Miss Marple.
Sherlock Holmes. Sherlock Holmes. Sherlock Holmes. Och när jag blir gammal Miss Marple.
6. En bok jag aldrig tänker läsa:
Camilla Läckbergs Sjöjungfrun eller vad den heter.
Camilla Läckbergs Sjöjungfrun eller vad den heter.
7. Ett språk jag önskar jag kunde läsa på:
Isländska. Eller jag kan läsa lite grann, men jag skulle vilja kunna läsa ordentligt. Men jag vill inte lära mig alla kasus, så hur ska de gå till?
Isländska. Eller jag kan läsa lite grann, men jag skulle vilja kunna läsa ordentligt. Men jag vill inte lära mig alla kasus, så hur ska de gå till?
8. Senast inköpta tidning:
Digitalfoto till sambon. Jag minns inte när jag köpte en tidning till mig själv sist. Men jag hade en helgprenumeration på Svenska dagbladet under vinterhalvåret. Om det räknas.
The eight (De åttas hemlighet) är förresten en bok av Katherine Neville. Inte så dum om man gillar spänningsromaner. En kvinnlig matematiker på jakt efter schackpjäser som en gång hörde till Karl en stores schackspel. Innehåller bland annat en biltur genom Sahara, Napoleon och Axel von Fersen. Och en ganska sexig schackspelande ryss.
Rutten - en tävling!
Ungefär den här rundturen med bil och tält och många böcker blir det i år. Det kan komma till eller falla bort någon beroende på regn och djurparker:
Hans Peterson
Emilie Flygare-Carlén
Selma Lagerlöf
Hjalmar Söderberg
Maria Gripe
Sven Wernström
Ellen Key
Men man vet aldrig hur det blir. Ett år var vi på väg till Lars Widding, och jag hade gärna fortsatt ända till Mikael Niemi, men i stället hamnade vi hos Kerstin Ekman. Så det kan gå.
Nån som vill gissa vilka platser och landskap vi tänker besöka?
Tältbild från trädgården förra året.
Realist
Det är inte rimligt faktiskt. Vi kommer vara borta i max två veckor.
Så 18 böcker! De flesta tjockare än 300 sidor.
Nej, det är inte rimligt nånstans.
Särskilt inte i ett tält med en 2-åring.
Och hon har förresten själv har lagt 28 böcker i sin hög.
Det är tur att sambon bara vill ta med sig en.
Men sen kommer han att börja nalla av mina böcker, så det måste jag tänka på när jag väljer vilka böcker som ska följa med. Inte gör det valet enklare, precis.
Och vad gör jag just nu då?
Lägesrapport, utifrån Kulturbloggens kulturfyra
1. Vad läser du just nu?
Jag läser och läser så ögonen blöder på jobbet just nu. Saker av Herbert Clark, Mark Torrance och Wallace Chafe. Men det är okända storheter i det här sammanhanget, så jag presenterar i stället min lustläsningslista, som för tillfället består av dessa titlar (utspridda jämnt över hela huset):
- Ashenden av William Somerset Maugham
- Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson
- Nu vet jag av Aidan Chambers
- Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro
Det är väl ganska bra blandning? En roman, en fackbok, en ungdomsbok och en novellsamling?
2. Vilken är nästa bok du ska läsa?
Vet inte riktigt. De välvilliga av Littell ligger bra till (jag har läst de tre första sidorna!!). Och så omläsning av Dorothy Sayers, om biblioteket inte ska ha tillbaka de böcker som jag inte lyckats hitta på antikvariat. Men nu blir det väl nånting helt annat bara för att jag gjort en lista på det här.
3. Vilken låt lyssnar du mest på nu?
Kanske den här: Vi kommer att dö samtidigt du och jag med Säkert! (aka Annika Norlin).
4. Har du sett någon film i sommar?
På bio? Nej, jag är småbarnsförälder. Men jag såg Förnuft och känsla på dvd i förra veckan (den kom i ett paket tillsammans med Austen-biografin). Och jag njöt av Rebecca och Återstoden av dagen, och förstås Howards End. Tv är bra ibland. Och när nästa Harry Potter-film kommer, så står jag nästan först i kön. Ja, eller jag försöker se den innan den kommer på dvd i alla fall.
Maja Stina Walter - du vet vem hon är!
Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst om Maria Gripe. Jag ska inte göra det här, jag ska bara reflektera lite över det där med namn. Namn är viktiga. Oerhört viktiga, i verkligheten och förstås i litteraturens värld. En sak som jag irriterar mig på i böcker är när folk har namn från fel generation. I en bok från 2009 (som utspelar sig 2009) kan en mormor inte heta Märta eller Hulda, och vara pensionär efter ett långt bullbakande liv som hemmafru och ha dåliga höfter, och känna sig ensam. Men hallå! Märta och Hulda är mormorsmödrar nu förtiden. Mormödrar heter Kristina och Britt-Marie, går stavgång varje onsdag och fredag morgon innan de tar sin Toyota Avis och rattar iväg till jobbet som läkarsekreterare, gymnasielärare eller bankkassörska. Ibland läkare eller textildesigner. Efter jobbet går hon på vernissage och dricker rödvin med vänninorna innan hon blir upphämtad av sin 10 år yngre älskare (som kanske heter Krister) för en långweekend på ett spa.
Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, Namn, Maria Gripe, Elvis-böckerna, Josefin, Agnes Cecilia, ...ellen dellen, Nattpappan, Glasblåsarens barn, Skuggan över stenbänken,
Ja, det här var en parentes, men ni förstår vad jag menar? Lika dumt är det förstås när en 35-årig pappa 2009 sägs ha två barn i förskoleåldern som heter Lena och Patrik. Inget ont om de namnen, men Lena och Patrik borde vara vuxna vid det här laget, och ha två egna små barn som heter Maja och Linus.
Anyway. Den som har läst nästan vilken bok som helst av Maria Gripe kanske har lagt märke till hennes fascination för namn. Vi kan börja med Josefin. Hon heter ju egentligen Anna Grå, är det nån som minns det? Men hon tycker inte att hon vuxit i namnet riktigt, så hon skriver det i en skokartong och sätter in den i garderoben. Och minns ni Berta i skugg-böckerna? Hon tycker så illa om sitt namn att hon inte ens vill berätta vad hon heter för läsaren. I Agnes Cecilia spelar namnen också en stor roll. Titeln i sig kan dels syfta på flickan Cecilia, hon som var dotter till Agnes. Eftersom hon var ett oäkta barn, som mestadels uppfostrades av moster Hedvig kallades hon alltsomoftast "Agnesas Cecilia" (eller Agnes' Cecilia som det skrivs på korrekt skriftspråk), för att ingen skulle tro att hon var Hedvigs unge. Men innan boken är slut visar det sig att det faktiskt finns en flicka som heter båda namnen: Agnes Cecilia. Hon är sondotter till den första Cecilia. Det suggestiva namnet som bokens huvudperson Nora (kortform för Eleonora!) har sett skrivet under en bro har alltså en bärare.
Andra med namnproblem är Fredrika i boken ...ellen dellen. Hon är döpt efter Fredrika Bremer (och hon har en syster som heter Florence efter Nightingale). Hur ska man bära sig åt för att leva upp till ett sånt namn? Fredrika löser det genom att byta personlighet när möjligheten (i form av en ny grön kappa) infinner sig. I samma bok finns Fredrikas kompis, den blyga och "hopplösa" Britt, som förskrämt bor med sin danska mamma och väldigt rika pappa. Egentligen heter hon Birte, men eftersom de nu bor i Sverige tycker hennes dominante far att hon ska kallas Britt i stället.
Och Julia – ni vet väl att Julia i Nattpappan i själva verket heter något helt annat? Vad får man aldrig veta, men hon har bestämt sig för att kalla sig för Julia när hon skriver boken tillsammans med Peter, som Nattpappan egentligen heter. I Nattpappan-boken dyker också den lille killen Elvis upp i en liten biroll. Han fick sedan sammanlagt fem egna böcker av Maria Gripe, och han löser problemet att vara uppkallad efter en superstjärna på ett annat sätt än Fredrika i ellen dellen. Elvis gör namnet till sitt, fyller det med sin egen jordnära självkänsla, och vägrar byta när hans mamma efter Elvis Presleys död prövar nya namn som Elis och Edvin på honom.
Det finns fler namnteman i Gripes böcker, men eftersom jag sitter på jobbet och skriver, har begränsat med tid, och dessutom inte en enda Gripe-bok i närheten får uppräkningen stanna med en reflektion över Klas och Klara i Glasblåsarens barn, som har fått namn associerat med glas. Vad betyder det? Att fadern ser dem som ännu två konstfärdiga produkter?
Jag har alltid fascinerats av just det här namntemat i Gripes böcker. Kanske för att jag själv har ett namn (jag heter ju inte Vixxtoria i verkligheten) som alla hade referensramar kring, som det var svårt att växa i, och leva upp till, som folk stavade på olika sätt, och skapade familjära smeknamn utifrån (utan att kolla med mig om jag gillade dem). Jag visste dessutom att flera i släkten hade tyckt att det var ett förskräckligt namn jag fick, och mina föräldrar berättade ofta att det var ett "skojnamn" som de hade kallat bebisen magen, och det var från början aldrig meningen att jag skulle få detta namn. Mitt namn kändes alltså både slumpartat och laddat med allför stor betydelse. Jag påstod ofta under min barndom att jag hette något annat (och just nu slår det mig att jag faktiskt oftast valde att kalla mig för Josephine). Det var inte förrän någon gång på högstadiet som jag kände att jag blev ett med mitt namn.
I en dokumentär från 2003 om Maria Gripe, gjord av filmaren Bengt Bok, får jag så för första gången veta att Maria Gripes dopnamn var Maja Stina. (Hon hette Walter också innan hon gifte sig.) Jag minns att jag satt som förstelnad i tv-soffan. Maja Stina, tänkte jag. Hon hade alltså fått smeknamn som dopnamn (något som var ganska modernt runt 1920). Men det är en sak att kallas för Maja Stina som en kortform för Maria Kristina, och en helt annan sak att faktiskt heta detta officiellt. Hon ändrade sina förnamn när hon blev äldre.
Denna handling ger en helt annan resonansbotten till hennes författarskap. Hon måste ha brottats med frågan mycket. Vad ligger i ett namn? Kan man göra det till sitt, som Elvis? Kan man låta det vila ett tag, som Josefin/Anna Grå. Kan man låta namnet får övertaget, som Fredrika? Ska man vara sig själv, eller en del av släkten, som Agnes Cecilia? Ska man förtiga vad man heter, som Berta, eller kalla sig något annat, som Julia. Maja Stina Walter kunde uppenbarligen inte förlika sig med sitt namn. Hon bytte det namn som hennes föräldrar hade valt åt henne till de mer vuxna Maria Kristina. Men det kan sannerligen inte ha varit något som skedde lättvindligt.
Ett utdrag ur dokumentären (som tyvärr inte handlar om namnen, men bland annat om dockan i Agnes Cecilia) finns förresten på svtplay. Där säger hon bland annat (i en bisats, men detta finns det mer skrivet om på annat håll) att det var väldigt viktigt för henne att veta vad dockan heter, innan hon börjar skriva. Hon nämner också att det händer konstiga saker i den våning där hon bor, till exempel att böcker trillar ur bokhyllan, precis så som det gör i Agnes Cecilia. Det står mer om samma våning i en intervju med sångerskan Tone Norum, som numera bor i lägenheten.
Jag hade nog kunnat skriva det här inlägget om namnen nästan när som helst, men jag blev inspirerad till det just nu, efter Boktokas inlägg om Tre trappor upp med hiss, och kommentarerna därefter.
,
Bilden är hämtad från SVT:s sida och föreställer en målning av Maria som hennes man Harald Gripe gjorde.
Hur en förälskad bokälskare tänker. Del 2
Det finns ju blandband. Dom skulle jag skriva om i fall jag hade en musikblogg (åh, låt mig ha självinsikt nog att inte starta nån sån!). Såna där band som man spelar in till sin (nya) förälskelse för att man tror att det får den älskade att lära känna en bättre. Nuförtiden gör folk spellistor på Spotify, har jag förstått, i stället för att greja med dubbla kassettdäck, och knastriga lp-skivor (ja, det var länge sen jag var nyförälskad, som ni märker).
Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, Spotify, J. D. Salinger, Räddaren i nöden, The Catcher in the Rye, Jane Austen, Stolthet och fördom, Henning Mankell, Kurt Wallander, Maria Gripe, Tordyveln flyger i skymningen
En bokälskare har förstås en motsvarighet till blandbanden. Hon ger bort sina älsklingsböcker, i hopp om att den älskade ska förstå att det handlar om henne. Min älskade sambo (nej, inte honom jag skrev om häromdan, utan den här) fick i början av vår bekantskap (dejting kunde man nästan säga på svenska redan på den tiden) två böcker av mig (och det var med nöd och näppe som jag underlät att stryka under de viktigaste meningarna innan jag gav dem till honom): Räddaren i nöden av Salinger. Och Stolhet och fördom av Austen.
Han kunde inte läsa på svenska då, vilket räddade honom från att få med sig halva min bokhylla i väskan på väg hem. Kanske var det även det som fick vårt förhållande att bestå. Det finns något sorgligt i ett förhållande som tar slut bara för att de älskande inte tycker om samma böcker. För nu är en av hans svenska favoriter absolut Kurt Wallander, och det han minns bäst av Tordyveln flyger i skymningen är salmiakarna som Jonas äter hela tiden (Emilie och Andreas kärlekssaga har gått honom helt förbi).
Men han brukar troget påstå att The Catcher är hans favoritbok (jag har faktiskt ingen aning om vilken bok som var det innan han läste den), och vi sitter båda och drömmer om stora baler i empirstil där alla dansar kvadrilj (eller hur det heter och stavas), när vi tillsammans ser om 1995-års tv-filmatisering av Stolthet och fördom.
En anspråkslös favorit
I bokhyllan närmast vårt badrum finns lyriken samlad. Det passar bra att bläddra i en diktsamling medan jag borstar tänderna, och inte har nån särskilt fängslande annan bok på gång. Det som oftast får följa med in i badrummet är en samlingsvolym med Eeva Kilpis dikter. Jag tycker om mycket som hon skriver, men min favorit är och förblir den som från början fick mig att köpa den här boken. Ni har säkert hört den, men visst är den värd att läsas igen och igen?
Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.
Eeva Kilpi
Det skulle kunna lika gärna kunna gälla en bok nära dig
I årets hittills bästa sommarprogram säger Nour El-Refai så här:
Förutsättningen för grabbighet borde inte vara snopp plus snopp
plus snopp plus snopp är lika med kul hela dagen lång.
Det borde vara fallenhet för humoristisk tajming och social begåvning
och jag tycker att jag besitter båda dom egenskaperna,
men jag blir ändå aldrig inbjuden i grabbiga sammanhang med manliga komiker.
När jag sitter tyst så tror dom att det är mitt fel.
- Ta för dej mer, Nour, ta mer plats!
Det är inte mitt fel att jag sitter tyst, det är deras fel
Dom fördelar luften broderligt, och jag är ingen bror.
Om dom har tio chanser vardera att säga ett skämt,
så har dom råd att unna sig att misslyckas eller att säga pass.
Jag har en chans.
Och jag tar den alltid, men bara när jag är säker på att jag inte kommer misslyckas.
Om jag inte är säker, så säger jag pass,
och då gormar mina manliga kolleger åt mig att jag måste våga mer.
Och det är ett sånt jävla förtryck.
Lyssna på henne. Nour formulerar de kvinnliga villkoren i humorbranschen så bra att jag känner igen vartenda sammanhang (som inte är i humorbranschen – nu blev ni väl överraskade allihop?) som jag själv varit i. Jag har länge funderat över ett bra sätt att just uttrycka det där att det sällan är uteslutande den kvinnliga komikerns/författarens/föreläsarens/lärarens/läkarens/presidentens ansvar att hon blir hörd. Ansvaret ligger minst lika mycket på de män och kvinnor som inte lyssnar, och inte ger utrymme för kvinnorna. Inte läser böckerna, ser filmerna eller bryr sig om vad politikern säger.
<Här strök jag ungefär två sidors onödig utläggning; jag tror ni förstår vad jag menar i alla fall, och dessutom säger Nour det som sagt så mycket bättre.>
Varför ska tidningarna fyllas av kvinnor 9 mars? Varför ska kvinnor över huvud taget hyllas för att de är kvinnor, och inte resten av året behandlas som de likvärdiga människor som de är?
Lyssna på Nours program. (Den citerade texten ovan kommer från ca 44 minuter in i podsändningen, dvs den utan musik).
Och vadå "vilken litteraturanknytning har det här inlägget?" Nour skriver faktiskt sina egna pjäser.
Kortversionen för alla Austenälskare
Jag hinner ju inte läsa allt jag vill. Jag klagar visst över det jämt här i bloggen. Men i denna min nöd gjorde jag ett alldeles utmärkt val att ge mig på Vivi Edströms bok om Jane Austen, som jag skrev om redan för ett tag sedan.
Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, Biografier, Vivi Edström, Livets gåtor.
Jag hade trott att det skulle vara en renodlad biografi, men större delen av boken presenterar en detaljerad genomgång av Austens verk, deras tema, innehåll, miljö, och förstås en del (men mindre än jag trodde) om hur mycket bäring det här har på Austens eget liv. Avslutningsvis finns några kapitel som tar upp generella teman i Austens produktion, och dessa tycker jag sämre om. Men boken som helhet vill jag verkligen rekommendera.
Men det finns en del som kunde varit lite bättre. I början av sin bok beskriver Edström hur hon (tillsammans med några familjemedlemmar) gav sig ut på en resa i Austens fotspår. Åkte England runt och besökte platser i Austens liv. Det spåret har helt glömts bort i slutet av boken. Vad hände? Jag hade gärna sett en än mer personlig betraktelse kring Austen, där litteraturvetaren Edström hade fått stå tillbaka för läsaren Edström. I sin dn-recension av boken klagar Nina Björk lite över att Edström älskar Austen för mycket. Så är det förvisso, men visst måste pensionerade litteraturprofessorer nån gång få skriva en bok om en författare hon älskar? Själv är jag mest irriterad på att hon lyfter fram Mansfield park så mycket (det är hennes favorit) på bekostnad av Stolthet och fördom (min favorit), som hon vad mig beträffar gärna hade fått skriva tio böcker om.
Bloggen Bernur tycker att Edström kunde skippat återberättandet av handlingen i Austen-böckerna, men som Austen-älskare (det är Bernur enligt egen uppgift inte) så är det detta jag tycker är bokens riktigt stora behållning. Det blir en snabbrepris med nya perspektiv. En bok för alla Austenälskare, som gärna vill hinna läsa något annat också, emellanåt, men ändå träffa sina gamla vänner så ofta som möjligt. Men är det en renodlad Austen-biografi man vill ha, ska man nog läsa något annat.
Lite mer redigering hade dock inte skadat. Minst tre gånger nämner Edström att dagens filmatiserade versioner kunde vara lite mer återhållsamma med kyssandet. Och jag tycker att de korta kapitlen på slutet, som berör saker som Austen och samtiden och liknande hade kunnat strykas. Det kom sällan fram något nytt, som inte nämnts i genomgången av de olika böckerna, och man hade kunnat lägga krutet på att arbeta in det stoffet där i stället.
Och, nu tar jag tillfället i akt att avsluta med något som jag velat peta in i ett inlägg ett bra tag nu.
Shakespeares hämnd
Ska jag nu behöva betala för det här eländet också?
Jag (som läser Klotho nästan varje dag och följer hennes glädjeyttringar över att ha upptäckt att man kan förlänga bibliotekslånen via internet) har glömt att en bok inte automatiskt återförs till biblioteket, bara för att man skriver ett sågande blogginlägg.
Hur en förälskad bokälskare tänker. Del 1
Under mitt liv har jag läst åtminstone de här böckerna med föreställningen att de, eftersom de uppgavs vara favoritböcker, skulle säga något om föremålet för min ömma låga:
Cujo av Stephen King Om rabiessmittad hund som attackerar huvudpersonen, som större delen av berättelsen sitter inlåst i en bil, utan mat och vatten. Och toalett (men det nämns förstås inte).
Fölungen av Richard Fuchs Om en hästtokig flicka som får ett barn med sin favoritponny. Barnet (som får hästhuvud, och alltså inte hästkropp som nån slags kentaur) blir bland annat president i USA.
Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck Den här minns jag inget alls av. Jag tror inte ens att jag hann läsa ut den innan förälskelsen tog slut.
Det var nu så länge sen jag var tonåring. Men när jag går förbi titlarna i hyllan händer det att jag tänker på anledningen till att de står där.
Törs du avslöja vad du läst när du var kär och galen?
Man tror man är säker vid cornflakesen
Det här stod på min handel-lista idag:
Crème fraîche
Filmjölk
Mjölk
K Special
Mjölk (jag och sambon fyllde på listan lite simultant, därför mjölk två gånger)
Vitlök
Frukt (apelsin, nektarin, melon, äpple, BANAN)
Kakao
Jäst
Smör (obs! Litet paket!!!)
Gurka, tomat
Knäcke
Bröd?
Avocado
Det stod inte:
böcker
böcker
böcker
Jag har vant mig att vara på min vakt vid kassan. Där står jag alltid och kollar på lakritsbåtar och dubbeldajm. Men i gången med cornflakes?
Tre stycken blev det. Nästan fyra.
Åh, vad jag är kär i min nya sambo!
Han är 208 cm lång. Och blond.
Han har erbjudit sig att bära alla mina böcker (det gör de alltid i början av ett förhållande; det är först när de inser hur många böcker det egentligen handlar om som det börjar svaja).
Det är klart, lite stel är han, och kanske något av en träbock. Men jag behöver ju inte nödvändigtvis prata med honom. Och han har i alla fall inte en skruv lös.
Billy heter han.
En relik från 70-talet: Politiskt korrekta barnböcker?
När jag gick på mellanstadiet brukade min fröken läsa högt ur böcker som hette saker som Äh lägg av, säger Steffe och Vart ska du gå? Ut! och Gunnar vill inte klippa håret. Och Dom kallar mej Fetkamsen. Den sista boken handlade om en mobbad pojke, och var tråkig på alla sätt och vis. Den är skriven av författaren Kerstin Johansson i Backe, som även skrev en bok som heter Som om jag inte fanns. Denna bok från 1978 blev film först för några år sedan, under namnet Elina, med bland annat Bibi Andersson som den elaka lärarinnan. Boken (och filmen) utspelar sig i Tornedalen där många finsktalande barn förbjöds använda sitt modersmål. Det här var en bok som jag och mina klasskamrater grät oss igenom. Kontrasten mellan titlarna på Johanssons böcker illustrerar hela det här inlägget. Å ena sidan "Dom kallar mej Fetkamsen" (= tråkmobbning av en tjockis, som vi skulle mobbat om han gick i vår klass också), och å andra sidan "Som om jag inte fanns" (= existentiell bok som öppnar upp för fantasirika tillämpningar på mitt eget liv).
Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, Barn- och ungdomslitteratur, Kerstin Johansson i Backe, Dom kallar mej Fetkamsen, Som om jag inte fanns, Kerstin Thorvall, Vart ska du gå? Ut!, Gunnar vill inte klippa håret, Gun Jacobson, Peters baby, Tack - håll käften, Valter Unefäldt, Äh lägg av säger Steffe, Hans-Eric Hellberg, Kram, Puss, Love love love, Kär kär kär i dej, Sven Wernström, De hemligas ö, C. S. Lewis, Min morbror trollkarlen, Roald Dahl, Häxorna, Gunilla Wolde, Totte badar, Emma går till doktorn, Ulf Lundell, Malin Ullgren, Pet Shop Boys
Böckerna Gunnar vill inte klippa håret och Vart ska du gå? Ut!, skrivna av Kerstin Thorvall, tyckte varken jag eller någon annan i min klass om. De handlade om konflikter mellan barn och föräldrar, och var precis lika opoetiska som titlarna antyder. En bok som heter Gunnar vill inte klippa håret kan liksom funka för en tvååring (jämför Totte badar och Emma går till doktorn), men för en 11-åring är det bara fel! Boken Äh lägg av, säger Steffe är skriven av Valter Unefäldt, en helt anonym författare (som skrev ytterligare några böcker om Steffe, med lika socialrealistiska titlar).
Jag verkar inte ha varit ensam om att inte fastna för de här böckerna, där titlarna är det enda man minns, vilket den här recensionen av DN-medarbetaren Malin Ullgren, från april i år, kan illustrera. Där jämför hon språket i Ulf Lundells pjäser med titlarna på socialrealistiska ungdomsböcker från 70-talet.
Nu är min invändning mot böckerna inte titlarna i sig. Det är själva innehållet. Opoetiska, konkreta skildringar av konflikter. Inget tolkningsutrymme – och ingen igenkänningsfaktor. Det är det som är problemet med de här böckerna. De är skrivna för att ett mellanstadiebarn ska känna igen sig, men om mellanstadiebarnet inte gör det då? De skildrade så påtagligt en verklighet som inte var min. Skilsmässor och betongförorter. Jag kände knappt någon som skilt sig. När Pet Shop Boys kom med albumet Suburbia i mitten av 80-talet, så fattade barnen i min femteklass inte ens vad ordet betydde i översättning. (Jag kanske ska brasklappa att detta nödvändigtvis inte betydde att uppväxten var idyllisk eller skyddad.) De var politiskt korrekta barnböcker, knappt utan bruksvärde.
Men om jag nu ändå befinner mig i den här politiskt korrekta socialrealistiska eran finns det andra titlar att nämna, som dröjt sig kvar av andra orsaker. De här böckerna ger på sätt och vis uttryck för samma (politiska) tankar, men resultatet blir så olika. De jag tänker på är bland annat Hans-Eric Hellbergs böcker om spirande pubertet: Kram, Puss, Love love love och Kär, kär, kär i dig – om Jonny och Katarina. Och Gun Jacobsons böcker om Peter, som endast 15 år gammal blir pappa (det blev en tv-serie också, nån som minns?), Peters baby heter den första boken. Och en bok som Sven Wernströms De hemligas ö, om ett scoutläger utan vuxna ledare som blir skeppsbrutna på en öde ö under ett år, och där sociala strukturer och gruppdynamik åskådliggörs. Det här var alla böcker som jag tyckte mycket om, och läste många många gånger.
Vad är då skillnaden? Eftersom jag inte läst om böckerna nu, så skulle de kunna bestå i rent litterära kvaliteter (jag ska låta det vara osagt; jag tror faktiskt inte att jag var så kinkig på det området när jag var 11 år), men jag tror det var något annat. De här böckerna som jag nämnde sist hade nämligen trots budskapet och de realistiskt tecknade känslorna och händelserna något ouppnåeligt över sig. De där sexuella känslorna som Hellberg beskrev – det var ju inget man hade ord för. Och en 15-åring som blir pappa – rena fantasierna, fast det skulle ju kunna hända på riktigt. Och De hemligas ö – ja, jag såg då inget kommunistiskt i det när jag gick i femman. Det var bara oerhört spännande. De här böckerna lämnade alltså mycket till läsarens fantasi. Frestade med hur saker och ting "skulle kunna vara", i stället för att beskriva en ordinär vardag med föräldrabråk, som ingen skulle vilja uppleva, ingen vill minnas att de själv har haft, och som alla tycker är ointressant att läsa om, därför att det är så endimensionellt.
Långt senare diskuterade jag valet att läsa de här böckerna med min gamla mellanstadielärare. Hon berättade att det här var böcker de läst när hon gick lärarutbildningen (på 70-talet). Det var böcker som hon trodde att hon var "tvungen" att läsa för oss. Stackarn. Att hon inte ens tyckte om dem själv lyste minsann igenom. Stor var glädjen både för henne och alla klasskamraterna när jag föreslog högläsning av böcker som Häxorna och Min morbror trollkarlen. För även om jag kunde uppskatta en del av de politiskt korrekta barnböckerna, så klappade mitt hjärta extra dels för böcker om "förr i tiden", dels de här fantasyböckerna. Böcker om tidsresor var liksom det mest optimala. (Jag vågar nästan lova att återkomma med ett eget inlägg om just tidsresor vad det lider).
Det här långa inlägget föranleddes av flera saker. När jag satte samman min lista med 100 ungdomsböcker hade jag inte alls lust att inkludera de här pk-böckerna från 60- och 70-talet. Men jag var beredd att göra det om de hade funnits med på nån sån här lista till exempel. Men där fanns de inte heller! Min lättnad blev stor, men jag kom samtidigt att fundera över varför ingen av de här böckerna var med. Det var ju inte dåliga böcker per se (var de det?). Bara väldigt tråkiga böcker, som inte gjorde något bestående intryck.
Den andra saken som fick mig att skriva det här var Boktipset Ni na ni na ni nannas inlägg om sin barndoms bibliotek. I de efterföljande kommentarerna klagade jag på de ointresserade bibliotekarierna på mitt skolbibliotek. Ingrid stämde in i klagokören (fast vi garanterat inte har erfarenhet av samma barndomsbibliotek). Och jag tänkte på det där, hur bibliotekarierna faktiskt kom till klassrummet en gång per termin eller så och pratade om böcker. Och då var det nästan alltid de där böckerna som kanske hette Tack - håll käften (också av Gun Jacobson).
Hur är det idag egentligen? Hur ser de politiskt korrekta barnböckerna ut nu? Är det regnbågsbarn och integration? Lyckade skilsmässor och syskon som dör? Och vad kommer dagens barn att säga om dem när de blir stora?
No rain
... and all I can do is read a book to stay awake
and it rips my life away but it's a great escape...
Blind Melon med låten "No rain" (ja, ja, ja, det regnade här igår också, men nu är solen framme igen, och jag måste fortfarande sitta och jobba.)
Låt er inte avskräckas av det amatöristiska stepnumret i början av den här videon:
Denna ursäkt till musikaliska övningar inspirerades av Lottas bokblogg. Fler låtar om böcker och läsande, nån?
Under stjärnbaneret
Jag tror att många kommer nämna Donna Tartt, Siri Hustvedt och Joyce Carol Oates, så jag avstår den här gången, och lyfter fram några andra författare. Egentligen ser jag mig inte som en storläsare av just amerikansk litteratur, men det är förstås å ena sidan relativt, och å andra sidan en sanning med modifikation. Så här blir min lista den här gången:
Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, Tematrion, Joyce Carol Oates, Siri Hustvedt, Donna Tartt, J. D. Salinger, Räddaren i nöden, Res takbjälken högt, timmermän, Franny & Zooey, Laura Ingalls Wilder, Lilla huset i stora skogen, Lilla huset på prärien, Huset vid Plommonån, Vid Silversjöns strand, Den långa vintern, Lilla staden på prärien, Gyllene år, John Irving, Garp och hans värld, Ciderhusreglern1. Jerome David Salinger: Räddaren i nöden, Res takbjälken högt, timmermän, Franny & Zooey... Jag skrev härom veckan ett långt inlägg om Salingers produktion. Om någon vill följa min rapportering och kommentar till affären om Salinger-plagiatet, så finns det här.
2. Laura Ingalls Wilder med Lilla huset på prärien-serien är utan tvekan (förlåt J.D.) min stooooora amerikanska influens. Var snäll och glöm bort tv-serien för en stund (jag gillar den till stora delar, men den har mycket lite gemensamt med böckerna). Åh, böckerna! Vad allt har jag inte lärt mig från Laura. Hur man åtgärdar förfrusna fötter. Hur man samlar in lönnsirap. Hur man kör in ett hästspann. Hur man syr ett lapptäcke även om man hatar det. Hur man skriver en uppsats. Böckerna har inget av tv-seriens moraliska jolmighet, utan ger en realistisk skildring av det hårda nybyggarlivet. Gång på gång försöker familjen Ingalls rota sig: i den stora skogen, där inflödet av nybyggare gör att tillgången på vilt tryter, på prärien, där nybyggare fått löfte om land, men där regeringen ger tillbaks det till indianerna (vilket man på sätt och vis inte kan ha några synpunkter på), vid Plommonån, där scharlakansfeber drabbar familjen hårt och äldsta dottern Mary blir blind. I böckerna (men faktiskt i tv-serien) skildras inte hur familjen Ingalls även drev hotell under en tid (det sker under det glapp i tiden som finns mellan böckerna Huset vid Plommonån och Vid silversjöns strand.) Familjen överlevde Den långa vintern, som varade från oktober till maj, utan matförsändelser till den lilla staden de Smet på Dakota-slätten. Det är oerhört stark läsning, dessa mörka dagar fulla med virvlande snö, 1-2 måltider på bröd bakat på uppblandat mjöl, kyla och storm, där pappa Charles Ingalls skottar snötunnlar mellan hus och lagård, och där han och Laura sitter och vrider "vedpinnar" av hö för att de ska ha något att elda med. Det som räddar invånarna i den lilla staden är den modiga slädfärd som Almanzo Wilder och Cap Garland företar sig till ett litet nybygge ute på slätten, där de kan köpa vete. Boken Gyllene år är för övrigt en alldeles utsökt skildring av kärlekshistorien mellan Laura och den nästa tio år äldre nybyggaren Almanzo. Jag läser ofta om den. Ja, ni märker, jag kan fortsätta hur länge som helst om de här böckerna. Här finns för övrigt också en litterär skandal, eftersom det har påståtts att böckerna inte skrevs av Laura, utan av dottern Rose Wilder, som var journalist. Men jag får återkomma om det här.
3. Jag tvekar lite här, för jag skulle gärna velat ha med ytterligare en kvinnlig författare, men mitt tredje exempel blir John Irving. Med böcker som Garp och hans värld och Ciderhusreglerna känner nog många till honom. Hans böcker hör till de där riktigt stora romanerna, som filmer sällan kan göra rättvisa. Det finns för många trådar, personer, tankegångar, teman och insprängda berättelser (bara en sån sak som en hel roman om en cyklande björnar inuti historien om Garp!). Om du bara sett filmerna, så rekommenderar jag en läsning – det är helt andra historier som framträder (trots att jag tycker att filmatiseringarna av båda de nämna böckerna är riktigt bra).
Tomtar och troll i de låga länderna
Det är nog många i min generation som får tindrande ögon när de hör Trolltyg i tomteskogen. Jullovsstämning och det lilla trollet Fjant utklädd till tomtebrud. Men upp med en hand alla som visste att den charmiga filmen om tomtarnas bröllopsbestyr är baserad på böcker av en holländare!
Det är alltså dags igen för ett inlägg som berör nederländska böcker. Och om ni trodde att jag bara tänkte hålla mig till (stora) romaner och presumtiva Nobelpristagare, så trodde ni fel. Här blandas allt som varit i närheten av en tulpan, väderkvarn eller träsko!
Rien Poortvliet har skrivit och framför allt illustrerat flera böcker i bästa National Geographic-pastisch beskriver tomtarnas liv och leverne. I boken Tomtar (de Kabouter) får vi veta allt om olika tomtetyper, och hur de fortplantar sig (och annat om sexualvanorna), deras omsorg om djur, natur och andra övernaturliga väsen, hur de bygger hus och fällor, och hur gamla de blir. I uppföljaren De oproep der Kabouters (ungefär "Tomtarnas kallelse"), med text av Wil Huygen, blir (de nedländska) författarna inbjudna att besöka tomtarna här uppe i Norden; de åker tåg genom hela Sverige för att komma till Kemijärvi i Finland, och leva med tomtarnas en tid. Jag är lite osäker här, det ska sägas, för jag tror att den svenska boken bygger på båda de holländska utgåvorna. Men eftersom jag inte äger någon svensk version av boken är det svårt att jämföra; jag kan bara återkalla minnesbilder från 10-årsålden då jag bläddrade och fascinerades av den svenska utgåvan som en klasskamrat ägde.
Vill man vara kritisk till Tomteböckerna (vilket man egentligen inte vill), så speglar de en idealbild av 1800-talets europeiska bondesamhälle. En samklang med naturen, där allt (inklusive man och kvinna) vet sin plats, men också sitt värde. De illustrationer som visar tomtetyper från hela världen (t ex Polynesien) visar både på en vidsynthet (att förflytta tomten utanför den nordeuropeiska sfären) och en inskränkthet (jämförelser med nidbilder av den svarte mannen ligger inte långt borta).
Boken Tomtar finns på svenska, och det ska kanske för säkerhets skull sägas att böckerna är mer av ett uppslagsverk än traditionella sagor (det är alltså inte Trolltyg i tomteskogen på bok), men illustrationerna är så detaljrika, och uppfinningsrikedomen kring tomtarna så underhållande att det är en fascinerande läsning för alla som uppskattar en god historia. Eller kvasi-vetenskap.
Förutom de två stora böckerna om tomtar finns mindre uppföljare. En väldigt vacker bok (som jag har i min ägo) är Kabouter Spreekworden (ungefär "Tomtarnas ordspråk"). Här presenteras och illustreras många tomteordspråk, en del som vi känner igen ("En svala gör ingen sommar", "Äpplet faller inte långt från trädet"), och andra som är helt nya, och som speglar den "urgamla tomtevisdomen". Några av favoriterna härhemma är Op en bolle buik staat een vrolijk hoofd (ungefär "Ovanför en rund mage finns ett glatt huvud", illustrerat med en tjock, glad gris som äter en glass, eller Men moet zijn benen niet verder uitstreken dan het laken lang is (ungefär "Man ska inte sträcka ut benen längre än lakanet når"). Bilden nedan kommer från Tomtarnas ordspråksbok, och visar på de utsökt vackra illustrationerna (den lille pojken (?) som står och tittar på tomten är dock inklippt av någon nätmarodör).
Röda rädisor och några böcker
Jag har nästan inga röda böcker, skrev jag till Snowflake, som föreslår fotografering av bokhyllans röda älsklingar. Och min bokhylla ser sannerligen inte särskilt röd ut. Men när jag började plocka ut några böcker inför fotograferingen blev stapeln allt högre. Jag slutade när den var lika hög som jag (163 cm). Och jag behövde inte ens ta till mina Litteraturens klassiker, varav hälften är röda, eller plocka av omslaget av några böcker för att de röda pärmarna skulle bli synliga.
Jag orkar inte för mitt liv skriva en lista över alla böckerna, men jag kan garantera att det är en väldig blandning. Några axplock (fråga om du blir nyfiken på resten!):
Steve Sem-Sandberg Theres
Per-Olov Enquist Lewis resa
Jonathan Kellerman Blodsskuld
T. H. White Svärdet i stenen
Margareta Strömstedt Majken den nittonde december
Jonathan Litell De välvilliga
Aksel Sandemose Varulven
John Updike Häxorna i Eastwick
Nick Hornby About a boy
Henrik Ibsen Samlade skrifter
Ebba Witt-Brattström Ediths jag
August Strindberg Fröken Julie och andra pjäser
Maria Küchen Lycklig hora
Eva-Marie Liffner Drömmaren och sorgen
Gunnel Linde Mamm- och pappsagor
Som en bonus kommer dessutom fotografering av några böcker som bara var röda på framsidan.
Och idag har jag dragit upp årets första rädisor ur grönsakslandet idag. Röda, men lite träaktiga och trådiga.
Han är en häxa!
Den här bloggposten är för alla som ännu har en 14-åring i sitt hjärta. Jag misstänker att jag hade fallit för Meyers vampyrböcker när jag var i tonåren, men de fanns ju inte då. I stället läste jag Margaret Mahys Förvandlingen och blev alldeles förälskad i Sorensen Carlisle. Jag är fortfarande ganska kär i honom, faktiskt. Och boken är ännu en av mina absoluta favoritböcker, och därför skulle jag gärna vilja skriva lite om den. (Och övertyga någon annan om hur läsvärd den är!)
Boken, som på engelska heter The Changeover, är skriven av den nya zeeländska författaren Margaret Mahy. Jag smugglade in boken på min lista över 100 ungdomsböcker häromsistens, och jag inser att jag då kallade den "Förändringen" i stället. Usch, vad pinsamt! Ingen har uppmärksammat (eller åtminstone inte kommenterat) detta, och jag antar att det beror på att inte så många ens har läst boken med dess riktiga titel (men jag kan ha missat någon därute. Hallå?). Min version av den här boken är vinröd, med en suggestivt tecknad bild gjord av Inger Edelfeldt på framsidan. Den föreställer huvudpersonen, 14-åriga Laura, blundande, med en bägare i handen. Runt henne slingrar sig vit rök från ett fyrfat i skepnad av en svart katt. I röken ser man konturerna av skrämmande ansikten manifestera sig. Bakom Laura slingrar sig en stenbelagd väg (faktiskt en "yellow brick road") bort mellan höga trädstammar.
Huvudpersonen är alltså Laura, som bor med sin mamma Kate och tre-årige lillebror Jacko i ett litet hus i en expanderande förort på Nya Zeeland. Föräldrarna skildes strax efter att Jacko föddes, och det var länge sedan Laura träffade sin far, som hon förr stod så nära. Nu är han omgift, och väntar barn med sin nya fru. I Lauras tillvaro kämpar mamma Kate med att få ekonomin att gå ihop. Hon går en bokhandlarkurs så att hon ska kunna kräva högre lön för det arbete hon utför i bokhandeln i det nya shoppingcentret. Jacko är hos en dagmamma, och Laura hjälper till med hushållsarbetet, och med att hämta Jacko på torsdagskvällarna, då Kate arbetar sent. Jag beskriver den här tillvaron för att visa på hur vanligt det är. Laura klarar sig bra i skolan, har kamrater, är lite nyfiken på killar, har en kärleksfull, smågnabbande relation med en förstående mamma (som också har ett eget liv), älskar sin lillebror och fascineras över att hennes kropp förändras. Här finns alltså inga tonårsbråk, inga ätstörningar, ingen mobbning, inga hemliga författardrömmar och ingen olycklig kärlek. Laura har dessutom god självkänsla, och är snabb i repliken när så krävs.
Men hon är "känslig". Hon har ett öga för tillvarons övernaturligheter, och detta beskrivs som något alldeles självklart. Inte ens Kate tycker att det är särskilt underligt när Laura en morgon säger att hon har fått en "varning" igen. Något kommer hända, och hon vet inte vad. Hon vill stanna i sängen, och skulle Kate kunna skriva ett sjukintyg? Nej, det kan nu Kate inte. Det är torsdag, och på torsdagar måste Laura hämta Jacko, något annat går bara inte. De åker i den svårstartade bilen på väg till skola, dagmamma och arbete, och Laura gör ytterligare ett försök att beskriva vad hennes övernaturliga känsla går ut på. Hon vet till exempel, säger hon, att Sorry Carlisle är en häxa. Kate skrattar åt henne. Men inte för att Laura påstår att det finns häxor, utan för att just den perfekte ordningsmannen Sorensen Carlisle skulle vara en. "Hans mor eller mormor är det kanske", säger Kate.
Laura går till skolan, där Sorry Carlisle står vid grinden och ser på henne med en särskild blick i sina silverögon. Som vanligt utbyter de endast ett par artiga fraser. Hela dagen går utan att något "händer", men när hon hämtat Jacko hos dagmamman och är på väg hem träffar de en gammal man i en antikaffär. Carmody Braque heter han, förskrumpen, nästan ruttnande med en kväljande stank av pepparmint omkring sig. Han erbjuder Jacko en stämpel på ena handen, och Jacko (som gillar klistermärken) kan inte motstå. Och på så sätt kan Carmody Braque få en väg in i Jacko, varigenom han kan suga i sig av hans livskraft.
Jacko blir sjuk, börjar tyna bort och endast Laura förstår vad som har hänt. Kate tar honom till sjukhuset, och Laura förstår att hon måste söka hjälp hos Sorry och hans häxor till mor och mormor. Och när hon kommer till hans hus i skymningen visar det sig att Sorry har talat mycket om henne (trots att de nästan aldrig bytt ett ord med varandra). Mönstereleven med stamningsproblem, mer intresserad av fåglar än flickor är nu klädd i en svart kaftan, och har stora ringar på fingrarna. I sitt rum har han bokskåp och ett skelett, och på väggen hänger bland annat en plansch av en naken kvinna. Längst ner på planschen är ett suddigt foto på Laura fastsatt.
Det här är upptakten till boken. Den hjälp Laura får är kanske inte riktigt vad hon tänkt sig. Boken är kanske inte riktigt vad man föreställer sig. Mystiken i den här boken är så naturlig. Det är inga underhållande konster (som Harry Potter-böckerna kan uppvisa) eller svart och oförklarlig magi. I stället ger det övernaturliga i den här boken en dimension i tillvaron som öppnar sig som en möjlighet för vissa människor. Boken liknar lite grann Edelfeldts Juliane och jag i att vara fast förankrad i en vardagsrealism, men om det där handlar det om två flickors gotiska drömmar, har vi här ett möte mellan flicka och pojke. Och dialogen mellan Laura och Sorry – åh, den handlar ständigt om hur de ska bära sig åt för att inte ligga med varandra, både underförstått och i klartext. Jag tycker om det också; det här är en oerhört sexig historia.
Boken handlar (naturligtvis) på ett plan om processen att gå från barn till kvinna, och förvandlingen om att återfödas som kvinna, att bli sedd genom en mans ögon, och vad en sådan blick kan göra med en. Att det är Sorry som tar med Laura över denna gräns kan ses som en symbol för sexualriten. Som faktiskt aldrig fullbordas, trots att Sorry tjatar om den då och då, och Laura till och med för sig själv gör klart att hon inte skulle vara helt ovillig om han ansträngde sig lite mer. Karaktärerna i boken är för övrigt så komplexa (även bifigurerna). Det kan ibland bli något övertydligt för en vuxen läsare, men det är befriande att Laura (från början) kan se och förstå att Sorry, som verkar vara världsvan, intelligent, och har ett övernaturligt leende i själva verket är en liten pojke som har lärt sig att uppträda som en välstädad ung man, som säger och gör alla de rätta sakerna.
Jag har konstigt nog aldrig googlat runt på den här boken förut, men jag gjorde det nu. Den är fortfarande läst och recenserad i den engelskspråkiga världen. Bloggen Shaken & Stirred ger en analys (en bit ner i inlägget) som bland annat handlar om (alla) föräldrar i Mahys böcker. De finns där i sin egen rätt, som människor, och har sina egna liv. Hennes blogginlägg tar också upp några andra av Mahys böcker (bland annat den bok som på svenska heter Tycho och Angela). Jag har läst ett gäng Mahy-böcker (Trixarna är en annan ungdomsbok), men det är ingen som berört mig så mycket som Förvandlingen. Jag tycker ofta att hennes böcker har lovat lite för mycket, sådana böcker där författaren har kastat ut en massa trådar, men inte riktigt haft förmågan att samla ihop dem på slutet. Men detta gäller inte Förvandlingen. Läs den. Läs den!
I bokälskarens trädgård
Ikväll flyger tordyvlar i min trädgård. Surrande, runt, runt i skymningen.
Och krusbären smakar så där riktigt svenskt, som de gör vid den här tiden på året. Surt.
Strategier för sommarläsning: dag och natt
Det gör ont i ögonen att läsa böcker i solen. De vita sidorna reflekterar ljuset, och inverkar menligt på möjligheten att förstå handlingen. Det är förstås alldeles utmärkt för dem som bara sitter med en bok i handen för syns skull, men om man vill veta hur det går måste man förflytta sig till skuggan. Eller helst köpa hammock så att man kan ligga ner (det innebär färre myror än en filt under trädet).
Sommarnätterna då? Jo, det går att läsa rätt länge i ljuset från ett öppet fönster. Men den riktiga sommarkänslan kräver läsning medelst ficklampa under täcket. Nuförtiden mest av nostalgiska skäl. Förr av nödvändighet för att mamma inte skulle upptäcka att man ännu var vaken. Men en bok blir alltid lite mer spännande med en ficklampa, och varm kvalmig luft under ett täcke. Tillsammans med en harskrank eller två. Täcket ger dessutom visst skydd mot surrande myggor.
Hur en bokälskare tänker när hon får besök
När folk hälsar på oss funderar jag alltid på hur jag ska få besökarna att ta så många av mina böcker som möjligt med sig när de går. Jag har ju lite trångt här hemma, och det bästa är helt enkelt om några hyllmeter är konstant utlånade. Min enda regel är att jag inte lånar ut böcker som jag själv inte läst. För övrigt är alla knep tillåtna.
Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, Ildefonso Falcones, Katedralen vid havet, Anna Bergenström, Annas pajer, Lars-Erik Litsfeldt, Fettskrämd, Anna-Britta Ståhl, Bantningsbluffen, Mats-Eric Nilsson, Den hemlige kocken, Stig Larsson, Komedin I, Stieg Larsson, Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden, Luftslottet som sprängdes
Så om du kommer hem till mig får du te och rabarberpaj (vi har nämligen även gott om rabarber), och personligt anpassade boktips. Och eftersom jag har så många sådana där halvstora papperskassar som inte duger nånting till staplade inne i garderoben får du med dig en sådan att bära böckerna i.
- Vad sa du? Funderade du på att åka till Spanien?
Då ska du läsa Falcones Katedralen vid havet. Tjock bok, räcker hela resan.
Är precis som att besöka Barcelona på 1400-talet.
Den berättar om byggandet av Catedral del Mar, en mycket vacker kyrka,
jag var själv där i påskas. Och blev rånad. Berättade jag det?
Här, stoppa ner i kassen, du blir inte besviken!
- Inget bra recept på blåbärspaj? Jag har precis boken för dig!
Annas pajer – innehåller allt du behöver veta.
Flera sidor i början om hur man gör den perfeka pajdegen.
Och hennes laxpaj kan jag verkligen rekommendera. J
ag har tänkt göra den till lunch, om du stannar!
Och titta här så fint plastpåsen med rabarberstjälkar får plats här vid sidan om boken?
Ska du skära bort fettet? Det är inte farligt längre, har du inte hört det?
Jag har några böcker som du borde läsa, en som heter Bantningsbluffen,
och en annan som heter Fettskrämd.
Ja, det är lite Atkinsstuk, men med svenska recept.
Har du läst Den hemlige kocken, förresten?
Det har jag, det är därför det bara är riktig grädde i såsen.
Ville du ha en påse att stoppa böckerna i?
Så där, så får armmusklerna lite träning!
- Men människa – menar du att du missat Stieg Larssons böcker?
Nej inte Stig. Sti-eg. Han är död, och tänder inte på 13-åringar efter vad jag har hört.
Vänta så ska jag genast hämta böckerna. Nej, nej, nej, det är inget besvär.
Jag läste dem för flera år sedan, och jag ska inte läsa om dem i brådrasket.
Tjocka? Jodå, men de är riktiga bladvändare.
Ska det vara två påsar till det? Och så en plastpåse till rabarberna.
Så där. Det här räcker nog till två stora rabarberspajer och lite kräm.
Pust, nu åkte de äntligen. Jag blev av med nästan ett halvt hyllplan. Undrar om jag kan låna ut mina 22 halvfranska band av Nordisk familjebok till någon. Är inte pappas kusin en sån där kalenderbitare?
Upp till bevis
Enligt DN idag släpps Salinger-uppföljaren i Sverige (men fortfarande i engelsk version) redan nästa vecka. Förlaget (identisk med författaren i det här fallet) funderar på att trycka upp klistermärken med "Banned in the US" och sätta på boken. Som ett försäljningsargument.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Lite trött undrar jag vad som hände med idén att skriva en bok som folk ville läsa? Eller tanken att skriva en bok som hade något att säga.
Colting säger också i intervjun:
– Det känns helt sjukt att en bok kan bli bannlyst i USA, som ändå är ett fritt land. Hur man än ser på det så är det faktiskt fråga om censur, säger Fredrik Colting.
Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, J. D. Salinger, Räddaren i nöden, Fredrik Colting, 60 years later: Coming through the rye
Okej, Colting. En domare har stoppat utgivningen. Det betyder inte bannlysning. "Bannlysning" är något som den kristna (företrädelsevis katolska) kyrkan har använt mot icke önskvärda personer och företeelser. Och det där med fritt land? Har du inte sett lite för mycket på amerikanska westerns, och lite för lite på domstolsfilmer? Censur, sa du? Jamen var det inte precis den du skulle använda som argument för att kränga böcker här i Sverige?
Jag har skrivit om Salinger-affären tidigare.
405 kronor
405 kronor är ju inte så dyrt för nio böcker. Egentligen. Men det tillkommer ju kostnader. 19 kronor för frakten till exempel. Och cirka 12 kronor (slitage exkluderat) i bensinkostnad för att hämta paketet i tobakshandeln. En Billy-hylla i björkfaner, 80 cm bred och 202 cm hög som kostar 649 kronor på Ikea. Och ett nytt hus i det här området går i runda tal på 2 miljoner kronor.
Salinger: fortsättning eller kommentar?
En amerikansk domare har nu stoppat utgivningen av den så kallade uppföljaren till Salingers Räddaren i nöden. Både DN och SvD skriver om det hela, och använder samma text, från samma nyhetsbyrå, får man förmoda.
I den korta texten citeras den svenske författaren och förläggaren Fredrik Colting, som i det här sammanhanget ska ha sagt att boken "ska betraktas som en litterär kommentar eller parodi". Med en sådan tolkning borde boken kunna jämställas med andra litterära pendanger (jag har tidigare talat exempelvis om Sundströms För Lydia).
Men Coltings har sagt andra saker i tidigare intervjuer, som den här från Svensk bokhandel. Där talar han om att han "visste att det skulle bli stor uppmärksamhet". Jag kan inte hjälpa att jag tolkar det som att han snarare ville ha uppmärksamhet än att kommentera just Salinger. I samma intervju säger Colting: "Hela bloggosfären kallar det för en uppföljare, då är det svårt för oss att hävda någonting annat. Sedan är det ju säkert ingen nackdel att folk har kallat den för det, bara vi inte har sagt det". Det tolkar jag som att de gärna vill att det ska ses som en uppföljare, men vill ha ryggen juridiskt fri.
Jag vet fortfarande inte helt säkert vad jag tycker. Visst ska man få skriva kommentarer till kända verk (litterära eller andra) – allt annat vore konstigt, men spelar det någon roll om man gör det bara för att väcka uppmärksamhet, eller om det görs för att man har något att säga om originalverket? Ja, jag tycker att att det gör det. Däremot tycker jag inte att man ska stoppa utgivningen av en bok bara för att författaren snyltar på någons renommé. Om det bara är en lycksökande wannabe så kommer det snabbt visa sig i alla fall. Och i bästa fall skapar det uppmärksamhet kring och ger en ny läsekrets för originalet.
Jag har skrivit om Salinger-affären här tidigare.
Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, J. D. Salinger, Räddaren i nöden, Catcher in the rye, Gun-Britt Sundström, För Lydia, Fredrik Colting, 60 years later: Coming through the rye
Du måste älska Shakespeare väldigt mycket för att läsa den här boken
Läs Dan Brown i stället!
Se där – är en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva.
Jag har i 2-3 veckor försökt ta mig igenom en bok som på svenska heter Shakespeares hemlighet (det är bäst jag skriver den engelska titeln också, så du inte råkar köpa den av misstag: The Shakespeare Secret) och är skriven av Jennifer Lee Carrell. Jag såg boken i pocketupplaga i bokhandeln härom dagen, så det kan verkligen vara på sin plats med en varning.
Det är nämligen så att jag är en Shakespeare-älskare, jag kunde inte motstå den här boken när jag såg den på biblioteket. Men den är så fruktansvärt dålig. Jag har tagit mig till sidan 130, kanske, men den slår alla rekord i osammanhängande klyschor. Om man inte läst den här typen av böcker tidigare skulle man knappast förstå handlingen.
Jag ska försöka beskriva: Regissören Kate sätter upp Hamlet på nya Globeteatern i London. Hon får plötsligt besök av sin gamla lärare och mentor från Harvard, Roz. De skildes åt för flera år sedan, under inte helt vänskapliga former (jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände), bland annat för att Roz var kritisk till att Kate ville lämna forskarbanan och i stället regissera Shakespeare. Men nu är Roz här, och hon har en present till Kate. Hon säger samtidigt att om Kate öppnar presenten, så måste hon "följa spåret". Roz och Kate bestämmer träff i en park i London senare på kvällen, när Kates repetition är avklarad.
Och sen kan ni föreställa er vad som händer. Kate kommer till det avtalade mötet, men inte Roz. I stället ser Kate eldsflammor mot himlen, och hon förstår att Globeteatern brinner. När hon lyckas ta sig dit visar det sig att Roz är mördad (troligen genom ett nålsstick med gift bakom högra örat, och alltså en tydlig anspelning på hur Hamlets far dog). Kate blir förföljd, polisen misstänker att hon vet något, hennes lägenhet söks igenom, hon får genast hjälp av en äldre, välkänd skådespelare (som spelar i pjäsen), de börjar följa gåtan i Roz' paket, vilket leder Kate till USA, Harvard och Roz arbetsrum där. När hon nattligen söker igenom rummet blir hon i mörkret attackerad av en okänd gärningsman, och räddad av ytterligare en okänd man, som enligt uppgift är anlitad av Roz för att skydda henne. Harvard-biblioteket sätts också i brand, och Kate och hennes medhjälpare tvingas fly genom en hemlig gång, som Kate av en händelse känner till.
Pust. Nånstans där har jag slutat läsa. Jag förstår att min redogörelse ovan låter lite rörig, och den är väl inte skriven på det mest originella språk heller. Men jag kan lugnt säga att boken är värre. Det är ologiskt på ett plan som är svårt att föreställa sig. Vissa saker kan man bara förstå därför att man läst massor av sådana här böcker tidigare. Man hade kunnat tro att man skulle ha viss glädje av den om man är Shakespeare-älskare (som jag), men jag har tröttnat på att få min favoritskald misshandlad. Jag tänker lämna tillbaks boken till biblioteket, och försöka att aldrig mer tänka på den. Och om du läser det här: frestas aldrig att läsa den! Läs Dan Brown i stället, han har i alla fall tempo, och berättelserna innehåller i alla fall en inneboende logik.
Men jag måste bara få klaga lite på det här, som jag helt enkelt inte förstår (och detta rör genren i allmänhet, även om exempelen kommer från denna Shakespearebok): Jag har så svårt att begripa varför folk alltid håller på att placera ut ledtrådar på en massa ställen. Bakom tavlor, skrivna med annan handstil på ett mycket undangömt manuskript och för att hjältinnan ska kunna hitta det gömmer man hemliga ledtrådar i andra böcker. Man hoppas att hjältinnan ska komma ihåg meningar som man sagt för 10 år sedan. Man lämnar över paket med kryptiska koder med hänvisningar till Shakespeare-sonetter, berömda folianter och uppslagsverk. Varför pysslar man med allt det här, inklusive ser till att det finns en livvakt till hands att vaka över hjältinnan, i stället för att a) anställa en livvakt till sig själv, så att man inte dör, b) publicera allt det man kommit fram till, så att hela världen vet om det (= ett sätt att klara livhanken, eftersom det inte finns några hemligheter mer att skydda).
Och så slutligen den här blodsrelationen som alla de här böckerna nödvändigtvis måste vara fulla av (jag tänker nu på The DaVinci Code av Brown, på The Labyrinth av Kate Mosse och på The Historian av Elizabeth Kostova, och också på en av mina favoritböcker, A.S. Byatts De besatta). Shakespeare-boken är full av antydningar att Katie har "Boleyn-ögon". Jag misstänker att det snart uppdagas att hon är rakt nedstigande ättling till Shakespeare och Elisabeth I. Åh, jag är så trött på det. Varför måste det alltid visa sig att den som löser ett sånt här mysterium är släkt med någon (berömdhet) som levde för hundratals år sedan.
Nåja. Här kommer en annan mening jag inte trodde jag skulle skriva: Dan Browns böcker är värda Nobelpriset jämfört med den här.
(Och eftersom jag inte har lust att skriva ett helt blogginlägg om boken The Rule of Four av Ian Caldwell och Dustin Thomason, så varnar jag också för den boken här. Inte läsvärd. Läs Dan Brown i stället. Eller läs mina tips om vad man kan läsa i stället för Brown här.)
